Dinkel, eller
spelt,- Triticum spelta, är ett gammalt spannmålsslag. Det
har gemensamt ursprung med vetet: Från det vilda enkornet,
Triticum boeticum, utvecklades genom korsning med vildgräs
det tvåkorniga emmer, Triticum dicoccum. Ur detta utvecklades
sedan dels vetet, Triticum aestivum, som vidareförädlades,
och dels dinkeln, T.spelta. Den har fått förbli samma
anspråkslösa och motståndskraftiga spannmål
som den alltid varit, eftersom den inte passade riktigt lika bra i
det moderna maskinjordbruket. Däremot är den utmärkt i
ekologisk odling med en stor bladmassa som trycker ner ogräs och
stort rotsystem som kan tillgodogöra sig näringen i jorden.
Den tål både torka och stor nederbörd. Kornet
skyddas av ett kraftigt hölje, man behöver precis som med
havre skala det innan man maler till mjöl. På krukskärvor
från stenåldern finns avtryck av dinkelkorn, så det
har funnits hos oss mycket länge.
Redan
Hildegard av Bingen (1098-1179) framhävde i sina skrifter
dinkelns hälsosamma egenskaper. Den har högre halter av
flera flera mineraler och vitaminer än andra spannmålsslag,
och verkar lindrande vid mag/tarmbesvär. Den normaliserar
blodsockerhalten och sänker kolesterolhalten i blodet. Enligt
vad som skrivits om dinkeln kan listan göras lång. Även
för huden har dinkeln välgörande egenskaper.
Det här är en bild från vår försöksodling
med gamla spannmålssorter 2007. Det vi ser är
gotlandsspelt. Den har
ganska långa borst, det finns också
dinkel som nästan saknar borst. Även färgen kan
variera ganska mycket. Totalt hade vi 30 sorter av vete, råg,
korn och havre.